Lisbet Backman berättar
Jag börjar med Molnstugan eftersom den ligger mitt hjärta närmast. Det här är en sådan här gammal tant som kallades Titti när hon var liten, och sedan hon blev stor hette hon Lisbet Stenbäck, och sedan hon blev ännu större så hette hon Lisbet Backman. Och Molnstugan är den som är liksom mitt sommarbarndomshem, och egentligen byggdes där först bara en stång, som morfar kallade för Molnets broder, och på ändan av den stången, som var elva meter hög, fanns en tre meter lång pil, där en ena ända visar vädersträckor och den andra ändan blåste hit och dit som den skulle. Och i mitten var det en kula, en sådan där glasskula som var silver inuti så att den blänkte och hade sig om man kunde se den ända till Borgå, påstods det. För att på den tiden var skogen ännu så låg, och Molnstugans berg var det högsta på Havsudden, och om det säger man också att det är över tjugo meter över havet. Det står på något sådana här sjökort precis hur högt de är [25,6 m].
[Bild 1.]
Den här stången måste ju stödas av fyra stora balkar; de var jättestora trän, de också, liksom själva stången, som var en av Ebbo skogs högsta granar eller furor – vilkendera vet jag inte – men troligen var det en gran för den var mycket rak, och som lektor i matematik i Borgå så fick morfar ta därifrån virke, och bland annat den här allra högsta stolpen, och de allra högsta träden tog han också därifrån, och de restes som Molnets broder. Och sen de hade de där fyra stockarna omkring som höll opp den och den var fastkädjad, kanske vid golvet, jag menar vid berget, så gjordes det en platform nere där man kunde gå omkring, och sedan en platform oppe där man kunde gå och titta på utsikten, vilken ju då var någonting helt annat än nu. Nu ser man bara talltoppar men då såg man hela havet, och skutorna som for där förbi och alla stora båtar som kom. Så att till och med Greta när hon satt på Molnstugans golv hade sagt ”Ti tora åntåti tommer”. [”Se, stora ångbåten kommer”] Och de hade pappa skrivit i en liten bok där han samlade alla Gretas specialuttryck.
Sen visar det ju sig att den tomten som mamma och pappa fick, när morfar beslöt sig för att dela Havsudden i tomter – sex delar åt alla sina barn – var den största, och den fick därför vara den största för att mamma och pappa inte hade något hus och det räknades stå som en tillgång att det fanns en Strandstuga och att det fanns en Storabyggning och ett Vidavy. Så att när de sedan beslöt att inreda den här Molnets broder till en stuga, så fick mamma och pappa på det sättet ändå en stuga, fast de hade något litet större areal. Sedan var det ju på det sättet att den krympte ganska avsevärt ihop efter det att mamma hade åtagit sig tillsammans med Uno och Erkki ta hand om stora byggningen som blev överlopps när pengarna från Sverige tog slut 1948, och det var femtio år sen de hade börjat betala ut för gamla morfars böcker, Zachris Topelius’ böcker. Och när de tog slut så kunde vi inte mera underhålla, systrarna alltså syskona, morfars och mormors barn kunde inte mera underhålla Storavillan och utan de frågade varandra vem som sku återse den, och mamma tyckte att hon kunde återse den saken när hon hade hjälp av Erkki och Uno. Den hjälpen var nog mycket liten.
Och så blev det då sådana tider när den där, den måste liksom inbringa nånting den där Storavillan. Men nu kom ja bort från ämnet. Och det var Molnstugan jag sku tala om. Det första som byggdes var alltså antagligen stången. Sedan, efter det att Molnstugan hade inrätts och byggts där omkring, så kommer jag ihåg att det en dag var ett väldigt buller och ett väldigt behej och de var då som fyren restes och den motsvarande fyren nere på Hellas stod då på det sättet i samma riktning, att när man såg de båda på en gång, så klarade man sig ut till havs utan att stöta på grund. I början var det bara ett sjömärke, målat i vitt och rött, och där var en liten stuga under vardera, och man kunde ha sommargäster i den där stugan, men sen litet senare, så kom de och installerade ljus, så att nuförtiden blickar den och den där lilla stugan därunder den är låst, man får inte mera gå dit in för att där finns då apparaterna som håller den där blinkande igång och börjar på kvällen när det blir mörkt och slutar på morgonen när det blir ljust, de där två.
Sedan boddes det ju i Molnstugan och där kom sedan alla mina syskon, den ena efter den andra. Gunnar var äldst och sen kom Maija och sen kom Kajsa och sen kom Erkki och sen kom Greta och när Greta var fjorton år, så föddes en sån här skrabbabulla, och det var jag. Och därför är jag inte så insatt i alla saker. Ni borde nödvändigt ha frågat Greta och Kajka redan tidigare, de skulle ha vetat allting, men ja var ännu barn så länge det hände mycket saker på Havsudden, och jag kunde inte veta, vad det riktigt hade hänt. Och jag kan inte nu heller redogöra för annat än det som jag ser och har upplevt.
[Bild 2.]
Där i Molnstugan fanns en veranda på taket på norra sidan, och man går opp för en liten trappa nerifrån och runt Molnets broder som var inkapslad där och så kommer ut på verandan däroppe, och där hade vi ofta, påstods det, matbord, och där satt de här glada syskona, och man kan förstå att de hade rysligt roligt tillsammans, för att pappa var en oavhört duktig humorist på alla möjliga sätt, så att där pratades och skrattades och ibland sjöng Kajka en visa, och det hördes över hela Havsudden, för hon hade en röst som inte behövde någon magnetofon eller annat fon, utan hon sjöng och det hördes ända till Lindberg och ända till Estamsudden. Det var hennes starka sida. Och så visste alla i stora byggnaden nu äter de i Molnstugan. För det va då ett enda kackel och förskräckligt mycket roligt som hördes därifrån. På den tiden hörde man ju mycket bättre när inte skogen ännu fanns där i vägen utan det var mest bara sådana här små träd därför att de hade något tiotal år innan morfar köpte Havsudden eller Utholmen som den hette då, så hade det varit en skogsbrand. Och tack vare den skogsbranden fick vi en väldigt fin och ung skog och rätt mycket lövträden, kanske mer än det hade funnits förut.
Om Molnstugan kan man ännu säga säkert hur mycket som helst, men jag lämnar den till lite senare för att just nu, så tycks det inte dyka upp just nånting i mitt huvud om den här saken, annat att de hade rysligt roligt, att de var många barn och sen att där fanns den där putten och mamma hade en liten köksträdgård och det berättas i Liv och Lust, berättas det rysligt nogrannt om det ena och det andra som det hände på födelsedagar och annat och om pappas fall i putten och allt möjligt lustigt.
Där bodde också flere somrar moster Annas familj och de hette sedan alltid att ”Jorma putos puttiin, Uoti putos puttiin, Pentti putos puttiin”, och så var det bara att springa dit och dra opp dem. Men då var putten inte så djup som den gjordes senare utan den var en ganska stor och ganska flatbottnad putt just utanför Molnstugans köksdörr. Sedan leddes allt vatten, det grävdes en grop i mossen där bredvid en mycket djup grop, tre meter, påstår de, och allt vatten for iväg dit och mamma kunde ha sin trädgård där putten hade varit förut, och det var in den där djupa putten som pappa sedann plumsade in en vacker dag.
Den där putthändelsen beskrivs mycket noga i Liv och Lust. Pappa har illustrerat den själv, han var en väldigt duktig tecknare och det fanns förresten inget område där pappa inte skulle ha varit väldigt duktig. Först skulle han ju bli skådespelare och det finns bilder av honom som Romeo, och sen skulle han bli jurist men han är utelämnade den här officiella frågningen, vad det nu kallas, och han var också en mycket duktig simmare.
Han räddade två av sina segelkamrater från en säker drunkning. Och den gången var det så på vippen att han sku ha drunknat själv att han såg för sig det nånting man ibland ser just före man dör, ett slags tablå av sitt liv, och det var då som han beslöt och sade åt Gud att om du räddar de här båda och mig så skall jag ägna mitt liv helt och hållet åt att berätta om dig. Så att pappa blev sedan tidvis och på äldre dagar i ett kör resande fripredikant tillsammans med några andra skickliga herrar som också hade en fin utbildning, men som ändå ägnade sig åt det här (om jag nu skulle minnas vad som det hette, det kommer väl senare). Det var Axel Skutnabb … Hans dotter Sheila Skutnabb, senare gift Laurikainen-Valta, på Havsudden… och då bodde de, hon och henne sman i den där stugan under fyren. Senare var hon min medlärarinna i skolan i Tammerfors, och den andra – kommer jag inte just nu ihåg, det kommer senare – i varje fall så stod mamma då utanför Molnstugan på verandan och tittade hur pappa plumsade i putten och hade sedan frågat när han kravlade sig upp berget om det var skämt eller allvar, för man kunde ju aldrig veta när det gällde pappa om det var skämt eller allvar. Han var så pass skicklig komiker på alla sätt. Det där är som sagt beskrivet mycket noga i Liv och Lust.
Sedan var det så att vi bodde nästan alla somrar i Molnstugan. Ibland – ofta hade vi någon som skötte om hushållet. Det fanns på den tiden sådana underbara människor som inte gjorde annat än, än nytta för andra människor. Mamma var satt på sitt kontor på taxen i Helsingfors och vi hade sen någon som skötte om oss. Och jag var naturligtvis den som måste mest skötas om när jag var på det där sättet på efterkälken. Men det berättas sen, att jag hade sagt, när de frågade hur jag vågar på kvällen komma ensam genom skogen gående från Strandstugan där jag hade lekt med där eller stora byggningen där jag hade lekt med Irmel, genom skogen upp till Molnstugan, så hade jag lillgammalt nog sagt att det beror på att jag är troende. Nå, tydligen var det alldeles sannt, men inte vet jag om jag själv visste riktigt vad det där troende var för slag. Jag hade nu lärt mig det hemma.
Och vad skulle nu mera gälla om, Molnstugan står nu kvar där ännu, där fanns ännu, för en vecka sedan fanns där en molnstugotupp som var Molnstugans mycket viktiga hus, och det skulle ha fyllt nu så gott som hundra år, kanske till och med mera. Det hade murknat på den fason att när man skulle sätta sig på bänken så lutade det så mycket bakåt att man inte ville komma opp därifrån på något vis, och min äldsta pojke Lasse och hans adertonåriga Niklas har tillsammans rivit den där tuppen och tänker nu bygga en ny, och det blir spännande att se om de kan bygga en lika fin tupp som den där. Den var fasligt fin, den hade ett litet hål med trappsteg och sen två stora hål. Och nu gällde det för de här sommargästerna som var där och som hade placerats in Molnstugan att bo, så gällde det för två hållerskor till exempel att lära sig landets seder och bruk, och de försökte gå samtidigt dit på tuppen och satt sig på var sitt hål, och så satt de där en lång stund och de slutade med att den ena måste gå ut för att den andra kunde vädra sig där, och det väckte ganska mycket skratt och humor, det där alltså. När de sedan berättade hur omöjligt det hade varit att sitta där bredvid varandra och hur de tyckte att det är högst märkvärdigt att vi alltså har sådana utedass.
De båda hållerskorna hette Meeri Villbers och Willi Rolfenk. Hennes pappa var bankdirektör och hade satt åt sidan ett kapital, varifrån hon fick ta pengar för någon som hon ville hjälpa. Och just den som hon dittills hade hjälpt hade just blivit frisk och bra och kunde klara sig på egna ben så att nu valde hon Kajsa. Och min syster Kajsa var sedan hos henne i sju år som sällskapsdam och de bodde turvis i Aldesheim och i London och i Hamburg och på många ställen, och Willi bekostade hennes skötsel i Aldesheim att hon blev någorlunda frisk från sin rysligt svåra struma ischias i förgiftning som hon hade fått för att hon fick för mycket strumamedicin, för att hennes läkare inte hade påpekat att hon inte får ta mera än just en viss mängd, utan hon fortsatte medan han var på bröllopsresa och kom på det sättet att bli förgiftad av tyroxin och fick till följd av det här den rysligt svåra ischiasen och migrenen som hon led av i sju år. Sedan bröt kriget ut och Willi och Meeri for till USA och skickade till och med ännu en gång därifrån pengar, men sedan redde Kajka sig på egen hand, tack vare mammas hjälp på Sylvia-hemmet och allt det där.
I varje fall så var jag liten där i Molnstugan och jag var ofta sjuk av någon anledning, och då skickades naturligtvis genast Hilma ditopp. Hilma var överhuvudtaget släktens alla barns sköterska. Så snart någon fick kikhosta eller scharlakansfeber, om man inte kom på sjukhus eller något annat, som inte fungerade, så kom Hilma. Och hon var fullkomligt änglalikt. Och ett tillfälle kommer jag ihåg. Det var när jag hade fått en stor tallrik rågad med hallon – på den tiden fanns det mycket hallon, när skogen ännu var låg och det fanns mycket hallonbuskar, och Hilma hade plockat åt mig en djup tallrik full, och jag åt den till slut och märkte att nu rymdes det inte mera. Då berättade Hilma att ja hade sagt att hon skulle vara så snäll och mata mig medan jag höll i min mage så att det skulle rymmas mera hallon i den.
Det var alltså i Molnstugan, men jag har ett annat minne från det jag var två år, och det var i Helsingfors. Vi åkte med häst och isvostschick till järnvägstation, dit de hade hämtat min farmors kista och farmor i den, och av någon anledning så spikades den fast först där, förrän den fördes ombord på tåget för att fara till Alavus och bli begraven på Alavus kyrkogård. Och då hade jag reflekterat över det här att farmor låg där i sin kista och, jag hade sagt åt mamma, att där åker farmor i sin släde. Och det har blivit kvar i mitt minne, det där, hur de förde henne på en sådan här flat vagn till tåget och lyfte kistan ombord, att hon åkte i sin släde. Men på något sätt skrämmande var det inte.
Det finns de mest förtjusande brev från farmor till mamma och från farmor till pappa, och det, egentligen hör hon kanske inte till Havsuddsborna på närmare vis, men det lustiga var, att pappa var kusin med Kuoppamäkinens ättefarmor – eller blir det en mormor. Och så att vi är liksom med Kuoppamäkis alla barn, av vilken tyvärr inte en enda är kvar av min generation, var vi dubbla kusiner på det sättet att vi genom moster Anna var riktiga kusiner, och genom pappa var småkusiner. Och därför fick farmor komma med på ett hörn. Och hon hette riktigt Josefina Stenbäck, när hon gifte sig med farfar. Men före det hette hon Josefin Grönberg. Och Grönbergerna var också en pastorsläkt, så att hon hade det liksom i bloden redan det där att vara fru till en präst.
I den här familjen Stenbäck var pappa den äldsta av barnena, och till farfars sjuttioårsdag eller skulle det ha varit sextioårsdag – jag vet inte vad någon… [tähän loppuu kasetin 1. puoli]
Och det som kom sist på den där andra sidan, det kommer jag inte mera ihåg. Nånting var det med Molnstugotuppen och hållerskorna och allt det där. Men nu tänkte jag att jag skulle berätta att det fanns en gubbelin. Det berättas att det fanns en gubbelin långt före Molnstugan byggdes, och antagligen redan innan det blev sådan här skogsbrand, så bodde det i närheten av det ställe där fyren nu är nära Molnstugan en gubbe som kallades Blabblabisin. Troligen hade han harläpp och det var därför som han blabblade. Och troligen gick han då ett varv allt då och då, på Emsalö kanske med tiggarpåse eller kanske han rentav kunde både fiska och vem vet vad. I varje fall så hette det att han bodde i en grotta som fanns i närheten av fyrens nuvarande ställe. Den har nog fallit ihop. Vi var därnere när vi var småflickor, Irmel och Hedda och jag var vi ganska långt nere i den där skrevan för att se om där skulle vara plats för en gubbe, men där var nog inte plats för någon gubbe, utan själva berget har nog antingen satt sig, eller så har han helt enkelt inte alls varit därinne utan bott utanför. Det måste ha varit väldigt sköna vintrar och goa somrar eller kanske han bodde där bara på sommarn. Men Blabblabisin hette han, och det var alltså en gammal havsuddsbo.
[Bild 3.]
När jag nu pratar här så har det varit ösregn ute, och det är mitt i juli, det är den (– vad står det i Husisen –) tisdagen den nionde juli, är det idag. Om Molnstugan skulle det säkert finnas huru mycket som helst att berätta, men jag kommer nu inte på nånting annat än att vi trivdes där alldeles utomordentligt bra, och det större rummet kallade vi för salen, och det mindre rummet kallade vi för matsalen. Och så fanns det ju ett rum däroppe där Maja hade skrivit en vers på … om hur hon längtar som fågel i bur. Det var medan hon väntade på Seppi. Och så finns det en liten trappa ännu till liksom en tredje våning, och där finns så mycket utrymme att är man inte alltför tjock, så kan man till och med sova där, och annars var det det ställe där jag alltid fick leka. Där fanns ett litet skåp som man kunde leka att var ett dockskåp, om man hade invånare till det, och där hade jag min docksäng och i den hade jag en docka som hette Verna-Rosa. Och där var ett fönster ut på den tiden, men sedan där kriget kom och vi måste brädbeslå övre våningen och måla den blå för att den inte skulle synas så rysligt mycket, så då hoppade jag över det där fönstret och bredbeslog det också. Nu är där inte något fönster från tredje våningen mera ut annat än åt norra sidan, och där utanför brukar svalorna vanligtvis bygga bo. Men nu har de inte varit där på flere år av.… kanske för att vi ha bott så litet där. Men då när vi var där hela tiden, då fanns det alltid svalbon, och det var väldigt roligt. Och den där stegen opp till taket den var mycket stadig. Det var stockar som var resta och sedan ganska tjocka trappsteg. Och Gunnar brukade komma farande med hiskeli fart och snappa till sig sin lilla minsta syster Greta på armen och springa med henne opp på taket. Och pappa antecknade att hon brukade säga: ”Ojo me omme, ta Teta på tate int”. Och det hörde till pappas intresse för språk att Greta satt nekningsordet i sist, det påpekar han i sina anteckningar. Det var ganska lustigt.
Så finns det en bild också av Kajka där hon sitter utanför Molnstugan och försöker att binda ett band kring fören på en båt av trä, en leksaksbåt, och hon binder och binder runt, runt, runt, runt, och det vill inte hållas där. Och så har någon av kamraterna tagit en bild av henne för att det var så lustigt, med vilket tålamod hon hela tiden lade den där banden omkring och den ändå inte hölls då där inte fanns någon spik eller något annat. Och eftersom det för det mesta var Trygve som hade tagit alla bilder som finns från den tiden, så var det antagligen han som hade tagit också den här bilden av Kajsa, eller så var det Gunnar. Gunnar var tillräckligt mycket äldre i varje fall. Och Kajka och Trygve var ju rätt jämnåriga och väldigt goan lekkamrater och det var en av orsakerna till att Kajkas Kristian fick heta Trygve Hedfrid Kristian. Trygve var hennes bästa lekkamrat, Hedfrid var den som hon tyckte mest om i Scwheiz och Kristian var liksom det egna namnet. – Se siitä, som parentes.
I närheten av det ställe där Kajkas sitter på den där bilden, där finns den branta kanten neråt, och just där planterade mormor, som då ännu orkade komma så högt som opp till Molnstugan, planterade hon tillsammans med mamma fyra små tallar, som skulle skydda Molnstugan mot stormen från havet. En av dem är ännu kvar som en krokig liten, kanske en halvmeter hög, när hela skogen skyddar Molnstugan.
Utom fyren och Molnstugotuppen så fanns ju magasinet. Och det byggdes nedanför berget för att det skulle vara en skydd för blåsten, och det ser rysligt lustigt ut att ett hus byggdes på det sättet. Med dörrarna åt söder och ingenting egentligen åt norr, men ändå kallades det ena rummet för magasin du sud och det andra rummet kallades magasin du nord. I den här södra ändan bodde pappa många år. Han hade där en ganska bekväm säng, som hade tagits från staden; smal var den ju, och den hörde till en … det fanns egentligen två likadana sängar som skulle höra ihop och den andra var då i staden, och där satt han vid sitt skrivbord och skrevs om sina erfarenheter bland fångarna på Sveaborg, och också på sjukhusena. De hade först haft en präst som hade i uppdrag att gå och trösta fångarna med lite predikan, men han blev så illa behandlad och så utskrattad och förhånad, att han inte ville vara där mera. Så vände de sig till pappa, och pappa åtog sig att komma dit, och det är rasande interessant, att läsa hans minneskrift över den tiden han predikade där. Och de där sakerna kom till i magasin du sud, och det var ganska sent, det var först på trettiotalet som pappa skrev de där sakerna.
[Bild 4.]
Mamma gjorde sedan en översättning till svenska, men den har förkommit. Jag har inte sett mer än några blad av dem. Och den pappas riktiga ursprungliga koncept har ja någonstans i spar, men det allsammans – hur är det man säger – det ha kommit i tryck genom tidningen Armon Sanomat som var ett organ för den sammanslutningen som pappa och farbror Kustaa Asp och – vad hette han nu igen – Axel Skutnabb, de hade tillsammans de talarna som börjar med den här riktningen. Nu de kallar sig bara Uskovaiset, och där de skiljer sig litet från kyrkan genom att kyrkan då hade sådana trosartiklar som pappa inte kunde ju omfatta. Bland annat var barndopet en …. det innehöll sådana ord där man förklarar att barnet är kommen från det ondas rike i Guds rike genom det här dopet. Det tyckte pappa att inte stämmde och dessutom så döpte de ju sina egna först när de var vuxna. Så att farmor med sina många utstående och stärkta underkjolar hade också låtit sig på gamla dagar döpas i älven, och borta i Merikarvia blev jag också döpt när jag var sjutton år. Och för pappa tyckte att man måste själv vilja bli döpt och inte bara bli döpt som barn. Och det hade till följd att vi … det råddades ganska ordentligt med våra namn. Vi hette enligt kyrkböckerna Maria Elisabet, Katarina Elisabet, Margareta Elisabet och Aina Verna Elisabet. Men de här namnena förändrades sedan när någon fyrtiofem eller fyrtiosju den här civilregistern inrättades, så att då blev Kajsa Carita, hon ändrade sitt namn från Kajsa till Carita, och sedan den Majlis förblev Majlis Elisabet där Maria Elisabet för att hon gifte sig och började heta Hertz, och sedan var det Greta som blev bara Margareta och jag som tappde bort både Aina och Verna, fast de fanns på mitt studentbetyg och på mitt vigselattest, så tappades de ändå sedan bort, så att jag blev bara Elisabet. När jag var liten så kallade ja mig Elisabet och när jag blev större så har jag sedan blivit kallad för Lisbet. Att det sen hette Titti hit och Titti dit, det var sedan en visa. Men det finns ännu sådana kusiner kvar som faktiskt kallar mig Titti.
Predikanten som döpte mig då i Merikarvia i havet, han hette Veikko Itkonen. Och han var mycket länge pappas trogna vän, och ännu långt efter pappas död så var han kvar och gjorde resor i de trakterna, där sådana människor fanns som gärna ville höra honom predika. Och medan det här dopet tillika så var det otroligt åskväder, ett som liknade det som var just här i dag och för några dagar sedan. Det var ett skyfall och ett förskräckligt dundrande och väldigt med blixtar och saker, så att jag kände mig så där riktigt alldeles säkert döpt.
Vid ett sådant här dop som går så att man sänker hela människan under vattnet så kom jag ju att säga någonting om farmors underkjola. Det hette nämligen, eller det berättades att de hade ett förfärligt bråk att få henne, tjock oh rund som hon var med alla sina kjolar och underkjolar, under vattnet, för att det hela tiden blev luft emellan, och pappa kunde inte låta bli att ibland beskriva den här händelsen; fast det var allvarsam händelse så var där ändå en viss komik i det här, att man inte skulle få alla dessa kjolar dit under vattnet. Men det var annars högst märkligt att både farfar, som var prost, och farmor, som var prostinna, båda omfattade pappas uppfattning av Bibeln, och språkena där, och att de liksom båda gav sig åt Gud inom pappas krets. Man kunde ju ha väntat sig att farfar som präst och som ganska bestämd herre med alla sina tretton barn, att han skulle ha satt sig emot dem, men det gjorde han alltså bara i början och sedan mot slutet så var han i varje fall övertygad om att pappa hade rätt i sin uppfattning av Bibel.
Jag kom nu alldeles ifrån hela magasinen. Det var alltså den södra magasinen som hyste pappa då, och vi hade en tjänarinna medan mamma satt på taxen, som de där hette Taimi, och hon skötte om oss koka mat i Molnstugan åt pappa och mig. Och däremellan så fick vi då äta i Storavillan, om det råkade så bra att moster Elsa hade en Tagung och en köksa som kokade för alla Tagungs-medlemmar, eller att mamma hade hyrt ut olika hus – hon köpte ju Vidavy av sin bror Mikki, och hon hade sedan där gäster i Vidavy, och så fanns det ju i Molnstugan också tomma rum genom att jag bodde i Kinnari. Kinnari är en av lekstugorna, och Kinnari byggdes liksom för Kajsa och mig, men jag bodde där tio år alla somrar. Det var en rysligt liten stuga, och det finns inte just mycket kvar av den mera för att det har fallit träden över den och den har gått lite sönder.
Sedan fanns det ju också magasin du nord, det var norra rummet av densamma magasinet, och där bodde långa rader, nästan varje sommar någon. Än var det den ena, än var det den andra av gästerna som tyckte att det var trevligt att bo i magasinet. Där bodde bland annat farbror Axels dotter Birgit som blev de båda barnena Heikkiläs mamma, och jag såg dem som små i Tammerfors, och de räckte ju sedan en tid förrän hon skildes från sin man, och pojken blev kvar hos sin pappa som hette Heikkilä och dottern var då redan så pass stor att hon kunde – ja, jag vet faktiskt inte vem som tog hand om henne, antagligen var de någon annan av systrarna. De var flere systrar och bröder i familjen Skutnabb då, och flickan flyttade sedan till Schweiz, och hon lärde sig hur man sköter de som man dåförtiden kallade efterblivna barn, och nuförtiden säger man eller på tyska sade de seelenpflegebedürftige Kinder. Det lärde hon sig, och sedan gifte hon sig i Schweiz och har blivit kvar där. Det var systern till Jan, och Jan Heikkilä var chef på Tamro, när jag var där på jobb. Och deras mamma Birgit bodde i magasin du nord, och en stor del av en sommar, och jag blev bekannt med henne där, och hon var en alldeles förtjusande människa liksom överhuvudtaget den här familjen Skutnabb oss mycket nära hjärtat.
Ville man komma med häst och kärra till Molnstugan, så for man förbi äppelträdgården och kom över berg och backar ända fram till magasinet. Och därifrån gällde det sedan att komma oppför berget utan någon väg. Senare när morbror Bertel avstod en liten parcell åt Saga och Sjolf, så byggde de sin Tovestuga precis bredvid vägen. Och att börja med var det ju verkligen ganska behändigt, där for kanske ett lass med någonting med häst och kärra förbi en gång per sommar, men med tiden blev det sedan bilar som kom där förbi, och till slut var det en så livlig traffik, att vi tillsammans med Saga, när hon redan var ensam, beslöt att göra en väg som inte skulle gå precis förbi Tovestugan. Och det blev sedan en rent brant backe för att det blev lite billigare att inte göra den så låg; de borde ha sprängt lite mera bort av berget än de sprängde. Och nu går det då opp till Molnstugan en rätt bred och rätt god landsväg men över kullens stenarna och kullens stenshavet så det hoppar nog litet hit och dit. Men det går i varje fall ända förbi fyren on viker sedan av på andra sidan om putten som inte mera finns. Men tidigare tog det alltså slut vid magasinen.
Den andra vägen genom skogen från Storavillan över Lekstugoberget och förbi ”Mormors soffa” och till Skinnaråkern, den har ju förändrats rätt mycket efter att det har varit avverkning. Men på den tiden när pappa fyllde femtio år – det måste ha varit nittonhundra tolv – då kunde mormor ännu gå litet längre så att hon kom med, och hela kalaset firades kring en flat sten som ännu ligger kvar i närheten av Skinnaråkern. För att mormor inte orkade komma ända opp till Molnstugan, så firades pappas femtiårsdag där, mitt i skogen, och det dukades på stenen. Och det berättas, att farbror Charl-Emil hade gratulerat pappa och sagt: ”Välkommen bland oss gubbar”. Och om jag minns rätt, så var det morfar som hade ingripit och sagt, att ”säg ynglingar, säg ynglingar”. Minns och minns – det här hände sju år förrän jag föddes.
Om man tog vägen förbi Skinnaråkern och förbi där Kinnari senare fanns, och kom nästan ända fram till Vidavyvägen, så fanns där ett litet hus, en lekstuga som kallades Trollstuga. När vi var små, Irmel, Hedda och jag, var den litet kusligt redan, för att den hade blivit helt grå och den var så förfallen att man kunde trampa… [nauha loppuu tähän.]
//
Lisbet Backman (1918-2002), Munksnäs-hemmet 1996. Arbetsgrupp: Ralf Nuorivaara samt Tom Backman, Erkki Salo och Riitta Kuoppamäki. Fotos från exposition? vid sommarfest på Havsudden år 2003.
